1961 tecknades avtal med leverantören Standard Radio & Telefon om leverans av elva anläggningar.
Spionen Stig Wennerströms avslöjanden anses ha medverkat till att endast åtta anläggningar byggdes. En av de anläggningar som ”ströks” skulle ha byggts i Oskarshamnstrakten, en annan i Gävletrakten.
När RRGC driftsattes i slutet av 60-talet hade operatörerna tillgång till bredbandsöverförd radarbild för luftbevakning, stridsledning och luftförsvarsorientering. Tekniken krävde tillgång till underhållsmässigt kostsamma bredbandslänkar (videolänkar).
I slutet på 70-talet utvecklades teknik för modernare överföring av radarinformation. I början på 80-talet tillfördes utrustning för spridning av smalbandigt överförd radarinformation (SBÖ). Stor flexibilitet uppnåddes i val av radarstationer, vid planering av incidentberedskap och förbandsutbildning.
För många av oss äldre operatörer kändes förändringen som en försämring. I stället för riktiga radarekon överfördes endast ”plottar” som markerade målens läge. Möjligheterna att detaljstridsleda jaktflyget minskade, särskilt på korta avstånd.
Fördelen var onekligen att man istället för fyra bredbandsöverförda radarstationer kunde välja bland alla som fanns tillgängliga inom flygkommandot. Senare medgav tekniken att man kunde välja em militär radarstation var som helst i Sverige. Mycket flexibelt.
De tekniska hjälpmedlen var inledningsvis inte de bästa. Datortekniken som användes för målföljning och stridsledningsberäkningar var den tidens ”top of the art”. Men datorerna var också behäftade med många traditionella barnsjukdomar. Vi som använde utrustningen i början av 70-talet minns det alltför ofta återkommande uttrycket ”Paj Kalk”. Enkelt översatt: ”Pajad kalkylator”, eller tvärstopp i datorn. Tog uppemot tio minuter att starta om systemet. Problemet uppstod när någon av operatörerna tryckt på datorknapparna i fel ordning. Glädjande nog behöll man både radarpresentationen och radiokommunikationen vid de här frekventa avbrotten.
Rrgc O5 Syd, BJÖRNEN i Södertäljetrakten övertogs av F 13 i samband med nedläggningen av Tullinge flygflottilj (F 18).
Björnen deltog i incidentberedskapen, men användes också flitigt av Strilskolan (STRILS) som utbildningsplats för både luftbevakare och radarjaktledare.
Björnen var en av de första anläggningarna som togs i operativt bruk. Björnen blev också en av de första rrgc som avvecklades, 1992. Numera har det gamla strilberget sålts, moderniserats och används för civila ändamål inom Datorbranschen.
Rrgc O1 Nord, VESSLAN, i Kolmårdenskogarna blev tidigt en utprovningsanläggning för nya Strilsystem. Där utvecklades teknik, metodik och taktik för stridsledning av både JA 37 och JAS 39. Emellanåt genomfördes också både förbandsproduktion och incidentberedskap vid anläggningen.
Vesslan togs i operativ drift 1970. När fortsatt utvecklingsarbete kunde övertas av modernare s k StriC avvecklades Vesslan 2000.
Berget i Kolmårdsskogarna stängdes genom att de båda ingångarna förseglades med betong. Däröver placerades mängder av jord. Trots de här åtgärderna kan man på Facebook läsa och se filmer om flera intrång i den nedlagda anläggningen. Det här är inte alls särskilt trevligt eftersom anläggningen på något sätt är en grav för många personers minnen.
Rrgc O1 Syd, ROCKAN, i Åtvidabergstrakten. Även om jag är part i målet, så påstår jag att Rockan under 70-talet var en av landets mesta aktiva Strilcentraler, både när det gällde luftbevakning och stridsledning. Många taktiska innovationer såg dagens ljus. En del var alltför djärva men flera blev något av en Flygvapenstandard. ”Snabbkurvan” för J 35 är ett exempel. Den introducerades av framlidne flottiljchefen Carl Norberg och stridsledningsmetodiken utvecklades av Rockans rrjalar.
Det var ingalunda endast i taktikrummet som Rockan tog täten. Den slentrianmässiga vakttjänsten utvecklades till något som skulle kunna kallas professionellt närförsvar. Kost och logi ingick förr i strilpersonalens löneförmåner. De dagliga matsedlarna utvecklades till kulinarisk fulländning när en riktig restaurangkock anställdes. Också den tekniska driftpersonalen engagerade sig i att förverkliga alla de förbättringsidéer som ständigt framfördes. Lokala ombyggnader av operatörsplatser och flera lokala datorprogram provades. Huvuddelen förblev goda innovationer, men möjligheten att prova fanns alltid vid Rockan.
Fredsorganisationen vid Rockan bemannades med cirka femtio fast anställda medarbetare och ungefär lika många värnpliktiga.
Den operativa driften vid Rockan inleddes på våren 1970. Verksamheten vid Rockan avvecklades 2000. Anläggningen tömdes helt, på precis allting. Till och med toalettstolar och hatthyllor monterades ned. Trots detta köptes anläggningen av företaget Another Host som skall förvandla radargruppcentralen i Hannäs till en serverhall som möter bolagets kunders höga krav på säkerhet.