Den optiska luftbevakningen

Optisk luftbevakning var ett komplement till radarluftbevakningen och därmed en betydelsefull länk i luftförsvaret. Systemet hade sin största fördel när det gällde att rapportera lågtflygande företag. Optisk luftbevakning innebar att man genom direkt observation, med hjälp av sin syn och hörsel, försökte upptäcka flygplan m m så tidigt som möjligt. De enda hjälpmedlet var vanliga kikare.

Luftbevakningsstationerna (LS) fanns i ett mycket stort antal över hela landet. LS-posterna rapporterade sina iakttagelser till en luftförsvarsgruppcentral (LGC). Därifrån vidarerapporterades luftläget till den överordnade luftförsvarscentralen (LFC).

Inledningsvis användes helt vanliga telefonförbindelser för rapporteringen. I mitten av 1970-talet utrustades LS med givare för OPUS-systemet (optiskt presentationsutrustningssystem). OPUS-systemet hade digital utrustning för lägesangivning och överföring till strilcentralerna. Med viss framgång var kunde man i lägsta reservnivå använda OPUS-informationen som underlag för jaktstridsledning.

När den optiska luftbevakningen moderniserades till OPUS-systemet skedde den första utbyggnaden av ett komplett kompaniområde på Gotland.

Optisk luftbevakning har enbart bestått av krigsförband. I luftförsvarets fredstida verksamhet var inte den optiska luftbevakningen i tjänst, förutom i samband med en del övningar. Luftbevakningsorganisationen bemannades med en andel frivillig personal och därtill värnpliktiga som oftast genomfört sin grundutbildning vid något av strilförbanden. Tillsammans med de militära handläggarna inom strilorganisationen deltog flottiljens frivilligorganisation aktivt i rekrytering och utbildning av de frivilliga.

Ända in på 90-talet hade F 13 ett omfattande ansvar inom den optiska luftbevakningen. F 13’s ansvarområde (inom flygkommando Mitt) var indelat i sju kompaniområden. I varje område fanns en Luftbevakningsgruppcentral (LGC) och 15-25 Luftbevakningsstationer (LS).

Fortifierade LGC-anläggningar fanns i Vadstena, Linköping, Gladhammar, Kvarsebo, Katrineholm, Södertälje och Älta. Dessutom fanns ett kompani på Gotland.

Kompanierna bemannades med ca fem reservofficerare och ca 150 frivilliga lottor eller ungdomar, därtill ett antal värnpliktiga. Vid F 13 var totalt uppemot 2000 personer krigsplacerade i den här organisationen.

Mitt personliga minne av den stora numerären härstammar från 1990 då jag som CS fick förmånen att hälsa luftbevakningskompanierna välkomna till KFÖ. Så många personer hade åtminstone inte jag tidigare sett rycka in till Bråvalla. Därtill hade bilar hyrts in i så stor mängd att ”maken” aldrig skådats på Bråvalla. Fordonen användes för transporterna till mobförråden och vidare ut till kompaniområdenas anläggningar.

Optisk luftbevakning avvecklades helt 1994